Åsikter/Views

Språkstriden. SDS

Konstdebatten. Konstperspektiv nr

Eus Jordbrukspolitik. VA nr

Fakta och fiktion med exemplet Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”

Flankpartieerna betydelse

Affärer med USA. Föredrag på US Embassy i Stockholm

Golf Långsamt spel.

Bland tomtar och troll.

------------------------------------------------------------------------

 

 

 

Språkstriden

 

I lördagens SDS tar docenten och universitetslektorn i tyska språket, Wolfgang Koch, upp utbildningen i främmande språk vid svenska skolor under rubriken ”Pösiga svenska språksnuttifierare”. Den uppmärksamme noterar frånvaron av kommatecken mellan ”pösiga” och ”svenska”.

 

Lektor Koch exemplifierar vår grammatikaliska ofullkomlighet med pittoreska (sic) exempel för att verifiera sina teser.

 

Lektor Kochs inlaga får mig osökt att tänka på en gammal anekdot om den nyanställde säljaren som i sin första säljrapport från fältet skriver att han ”nu har varet på ett stelle som allri förut tjöpt för ett rövöre av oss, men nu tjöpte di för över hunnratusen. Nu drar jag till Vesteros”.

 

En sådan rapport kan nog få håret att resa sig på den mest garvade försäljningschef och så även på denne, som börjar leta efter en grund för uppsägning. Dagen efter kommer emellertid n„sta försäljningsrapport från Västerås. ”Här sållde jag för en halv milljon”

 

Detta skapade naturligtvis ett dilemma för försäljningschefen, som insåg att han inte ostraffat kunde göra sig av med en så dugande säljare. Han beslutade därför att låta VD avgöra frågan.

 

Nästa dag sitter följande meddelande på företagets anslagstavla:  

 

”Vi har hålle på för länge med att försöka stava i stelle

för å sälja. Vi lever å våra inkomster och inte å att kunna

stava. Nu vill jag uppmana alla seljare att jör som Jansson,

sälj i stelle för å stava.” 

 

Lektor Kochs exempel från den kommersiella världen är inte riktigt tillämpliga. Hur duktig man „n är i ett främmande språk, så skall man inte inbilla vare sig själv eller någon annan, att man någonsin skall kunna bli perfekt på det främmande språket. Lektor Kochs torde aldrig kunna lära sig uttala det svenska u-ljudet utan brytning.

Därför måste kommersiella texter som skall användas på ett främmande språk granskas av en infödd branschkunnig. De exempel lektor Koch tar upp kan mångfaldigas och behöver inte nödvändigtvis väljas under bältet, men frågan är hur många av dessa bilingvistiska lustigheter, som bara är anekdoter och hur många som verkligen har använts.

 

Dessutom torde det inte vara helt klarlagt vad Dalby Gästis verkligen hade på matsedeln den där dagen då lektor Koch läste matsedeln.

Språket är ett verktyg och inte ett självändamål. Verktyget är ett kommunikationsmedel, som inte bara är själva språket utan även seder och bruk, kultur och tankemönster. Den poängen missar lektor Koch när han ondgör sig över de svenska ekonomistuderande, som läser såväl ekonomi som tyska på tyska universitet. Det är v„l uppenbart att detta inte producerar lingvister, men lingvisternas andel av de svenska exportinkomsterna är försvinnade liten.

  

Det vi behöver är ett praktiskt verktyg för att kunna skilja de tyska kunderna från deras D-mark.

 

Det är min bestämda uppfattning att våra svenska ungdomar, som nu studerar vid utländska universitet, har betydligt större förutsättningar att hävda sig på exportmarknaderna än de ungdomar som enbart studerar i Sverige.

 

Våra utlandsstuderande ungdomar kommer att vara till ovärderlig nytta för svensk exportindustri genom att studenterna får stifta bekantskap med den utländska miljön, får tillfälle att knyta kontakter på internationell nivå och får tillgodogöra sig ett vardagsspråk.

 

När studenterna väl hamnar i en bransch är det inte så svårt för dem att tillgodogöra sig den vokabulär som finns inom branschen. Det är inte särskilt svårt att någorlunda lära sig att behärska tyska. Det kan ju varje tysk grundskoleelev.

 

Och jag tror att en medelålders gnällspik med perfekta kunskaper i tyska skulle stå sig slätt i konkurrensen om ett jobb som exportsäljare på Tyskland mot en vid ett tyskt universitet snuttifierutbildad nyutbildad ekonom eller tekniker.

 

Det är lätt att utifrån den akademiska ankdammen låta flosklerna flöda, men höjer man blicken så torde man även från Lunds horisont få ett vidare perspektiv.

 

Problemet är ju att vi inte bara handlar med länder som pratar tyska och spanska, engelska och franska. Vi måste ju också kunna kommunicera med japaner och kineser, med balter och ryssar, med afrikaner och araber.

 

Våra japanska kunder och leverantörer begär inte att vi skall kunna förhandla på japanska. Men jag kan lova lektor Koch att det har betydelse för förhandlingen med det japanska företaget om man kan beställa öl på japanska.

 

Rimligtvis bör lektor Koch ha ett stort material att grunda sina iakttagelser på och borde kunna redovisa detta i stället för att i en partsinlaga med språkekvibrilistens alla floskler ondgöra sig över alla och envar som utbildar svenska elever i främmande språk. Jag har bara mina och min omgivnings erfarenheter att grunda mig på, men de stämmer inte överens med lektor Kochs erfarenheter.

 

De språkvetenskapliga institutionerna har sin nisch på marknaden, men de har inte monopol på att utbilda framtida svenska affärsmän i konsten att kommunicera med världsmarknaden. En helt klanderfri språkbehandling är inte en nödvändig förutsättning för att göra affärer. Det av lektor Koch kritiserade ungdomsutbytet torde kunna fylla en lika värdefull funktion för utbytet mellan nationerna som de språkvetenskapliga institutionerna.

----------------------------------------------------------------

 

KONSTDEBATTEN

 

Konsten som eningsbad eller kejsarens nya kläder?

 

”The Skandinavian Sauna Projekt” av konstnären Peter Johansson visades på Lunds konsthall sex veckor i början av 1997. Utställningen/installationen bestod av en fullt brukbar bastu som besökarna inbjöds att nyttja gratis – för att få rätt upplevelse måste man alltså gå in och använda konstverket! Medan bastuälskarna bastade gick debattvågorna höga, såsom i följande duell kring huvudfrågan: Kan en bastu verkligen betraktas som konst?

-----------------------------------------------------------------------

 

 

 

Uppvärmd skåpmat

 

Lunds konsthall har ställt sina resurser till konstnären Peter Johanssons förfogande för att under sex veckor låta lundaborna gratis bada bastu.

 

Och 30 000 lundabor har badat och tyckt att det hela varit allmänt småtrevligt. Som det kan vara när man är på genomresa, vilket de flesta är i Lund.

 

Det skulle vara naivt att påstå att konsten inte har några gränser. Konstverket skiljer sig från hantverket och konstföremålen skiljer sig från vardagsföremålen. Dilemmat uppstår när vardagsföremålen skall upphöjas till konstföremål eller konstupplevelser. Då krävs det en originell, bakomliggande idé för att lyfta hantverket till konstverket.

 

Peter Johansson menar att originaliteten i hans verk ligger i att bastun är ett behagligt rum med meditativ värme, som stimulerar den bastande publiken att diskutera konstens funktion i samhället.

 

Det är tveksamt om innovationshöjden i bastuinstallationen är värd ansträngningarna för att få detta sagt.

 

Och intäktsbortfallet för badhuset.

 

Går vi tillbaka till Duchamp så menar han att det är betraktaren som själv skapar sin konstupplevelse och han har ställt denna tanke på sin spets med sina vardagsföremål.

 

Till skillnad från Johansson hade Duchamp en originell idé och använde vardagsföremål för att illustrera denna sin idé.

 

Men skall vardagsföremål platsa på en konsthall måste det vara ett uttryck för en ännu originellare idé för att det inte skall bli plagiat.

 

Dessutom tror jag att ett verkligt konsthantverksproffs hade kunnat göra en elegantare bastu med lite säkrare stuk än vad Peter Johansson lyckats åstadkomma. På samma sätt som en skomakare gör bättre skor än en skräddare.

 

De professionella modeoraklen har ett bra uttryck för det som kommer att slå. De säger att den nya modeskapelsen är ”stunning” – slående. Man känner att detta är något nytt, något kreativt som man tar till sig.

 

Det känns.

 

På samma sätt är det inför ett kreativt verk.

 

Det känns

 

Men det blir svårare med ett vardagsföremål som en bastu. För att vi skall uppleva något nytt, annorlunda och spännandekräver vardagsföremålet en idéram. Vardagsföremålen har vi ständigt runt omkring oss och hade vi kunnat hade vi redan sett på våra vardagsföremål från en annan vinkel.

 

Inte heller är det något unikt med diskussioner i bastun.

 

Därför känns bastuinstallationen som uppvärmd skåpmat.

 

Kanske är det så att Lunds konsthall försöker tona ner den lätt finkulturella prägel som en konsthall trots allt har.

 

Nu har som tur är Lunds kommun slagit samman sin kulturnämnd med med sin fritidsnämnd och mot den bakgrunden måste man tillstå att konsthallschefen Cecilia Nelson gjort ett lyckat val.

 

Finkulturen kan på ett naturligt sätt närma sig folkkulturen.

 

Nu har vi sett en hittegodsavdelning i form av avlagda jackor staplade i högar.

 

Nu har vi sett en bastu.

 

Det kan inte vara sant att det blir en cykelverkstad nästa gång!

                                                                                                                  

Gunnar Barkenhammar

-----------------------------------------------------------------------

 

 

 

Inte vad utan hur

 

Bäste Gunnar Barkenhammar!

 

Du har många funderingar och invändningar mot Peter Johanssons utställning i Lunds konsthall, ”The Scandinavian Sauna Project”. De speglar Din inställning till och förväntan om vad konst skall vara, speglar Din omtanke om de allmänna medlen men också hur lite Du satt Dig in i projektet. Med ironi försöker Du förlöjliga konstnär, konsthall, andra besökare och staden Lund(!).

 

Jag är inte överraskad: Din artikel följer ett ständigt återkommande mönster, ”Är detta verkligen konst? Skall skattemedel gå till sånt här? Det där skulle jag kunna göra själv!”

 

Nåväl, det sista påståendet återfinns inte i Din artikel – bastun är ju också väl stor och komplicerad för en person. Nej, tyngdpunkten i Din artikel ligger, som jag uppfattar det, i Din uppfattning att utställningen saknar originalitet. Du åberopar Duchamp och hans utställningar på 1910-talet. Du hade inte behövt gå längre tillbaka än 60-talet för att hitta paralleller till Peters ambition: att inbjuda konstbetraktaren att deltaga. Du har tydligen originalitet som ett absolut krav (konstupplevelserna minskar då förstås) men för konstnärer idag är detta inte lika viktigt.

 

För en utställningsarrangör är det viktigt att tydliggöra idéerna och tankarna bakom en utställning men också att försöka förstå besökarens (insändarens) reaktioner och invändningar. Om en person inte kan/vill ta emot en utställning är det dock tveksamt att försöka övertyga honom. Det finns andra utställningar!

 

Vad som ligger till grund för just Din artikel vet jag inte, men jag tolkar det så att Du vill pröva om jag kan ge Dig kriterierna på vad konst är, och framför allt vill Du att jag skall besvara frågan om en bastu kan kallas konst. Mitt svar är: ja – som skulptur, som arkitektur, som hantverk, som idé och som total upplevelse för många sinnen. Platsen och sammanhanget är också viktiga.

 

Använde Du bastun? Om inte – då är Din kritik dåligt underbyggd. Du har då sett utanverket och kan då bara uttala Dig om en liten del av utställningen.

 

Kandinskys ord kommer för mig inför Din slutkläm: Vad som räknas är inte vad utan hur!

                                                                                                               

Cecilia Nelson

-------------------------------------------------------------------

 

 

 

Hundralapp för 80 kronor

 

Det finns alldeles för många bromsklossar i samhället som inte vill släppa fram nya, friska idéer. Den som läser Sinclair Lewis ”Storgatan” från 1923 blir förtvivlad över beskäftiga, stockkonservativa fundamentalister.

 

Det har aldrig varit lätt för nydanare.

 

Det finns några klassiska exempel.

 

När Bell försökte intressera några företag att kommersialisera telefonen var det ingen som var riktigt intresserad. ”Det finns ju postryttare snabba som blixten”. Och samma svar kommer sedan från England: ”The Americans may have need of telephones, but we do not. We have plenty of messenger boys”. (Amerikanerna kanske behöver telefoner, men inte vi. Vi har massor av springpojkar.) Så säger William Peece, VD, brittiska postväsendet år 1890.

 

Samma erfarenhet drabbade kopieringsmaskinens uppfinnare, svenskättlingen Chester Carlson. ”Med duktiga sekreterare och karbonpapper klarar man sig långt.” Blixtlåsets uppfinnare ställdes inför samma oförstående och exemplen är många.

 

Två andra citat utgör nog höjdarna i den här grenen: ”Everything that can be invented has been invented” (Allt som kan uppfinnas har uppfunnits), enligt Charles H. Duell, Commissioner, US Office of Patents 1899 och vår alldeles egen kommunikationsminister Ines Uusmann lyckas så sent som 1996 undra om inte ”Internet är en fluga som kanske blåser förbi”.

 

Det finns alltså all anledning att vara öppen för nya, friska idéer och att ta till sig dem med öppet sinne.

 

Inte minst inom konstvärlden har detta varit ett problem.

 

När Claude Monet (1840-1926) år 1870 målar sin ”Impression, soleil levant”, blir det avstampet till en ny era i konsten, från den konventionella och fotografiska återgivningen av lätt högstämda motiv till ögonblickets intryck av vardagsbilder.

 

Under de första åren av1900-talet kommer expressionismen, som helt tar avstånd från verklighetsskildringen och den naturalistiska konsten i allmänhet.

 

Konstvärlden har nu frigjort sig från det avbildande och efterliknande och kan koncentrera sig på färg och form, på kontraster och ytor.

 

Den här övergången från verklighetsskildringen till det fria skapandet gick inte smärtfritt. Vincent Van Gogh (1853-1890) lyckades under sina tio år som konstnär och impressionist (1880-1890) inte sälja en enda tavla. Carl Fredrik Hill (1849-1911) refuserades av Salongen 1877 när han sökte förnyelse under intryck av impressionismen. För att ta ett namn med Lundaanknytning.

 

När det gäller Vincent Van Gogh är jag väl medveten om den kontroll hans konsthandlande broder Theo önskade utöva på honom och de grumliga motiv Theo torde haft för detta, men det förklarar inte det kompakta motståndet mot de bilder den nyskapande och sedermera geniförklarade Vincent skapade.

 

Såväl som kommunikationstekniken som impressionismen har inneburit genomgripande paradigmskiften av kreativa nyskapare.

 

Hela konstnärskapet bygger på kreativitet.

Kreativa produkter av kreativa skapare.

Nyskapare med nyheter.

Nyheter som attraherar.

 

Men en liten hake finns det om man nu tror att kreativitet enbart är förmågan att generera idéer.

 

Den kreativa produkten måste vara ny och unik. Ha ett nyhetsvärde. Den måste också kunna utgöra en byggsten, som går att bygga vidare på. En sjuk eller påverkad hjärna kan ha en otrolig förmåga att generera idéer, men utgör inte idéerna byggstenar blir den kreativa produkten samma produkt som man kan få ut av en slumptalsgenerator, fast i ord eller bilder.

 

Konsthallschefen argumenterar med samma frenesi som skräddarna måste ha gjort som sydde kejsarens nya kläder. Kejsaren och hela hovet gick ju på den stöten.

 

Och vem vågar säga emot. Vem vill vara naiv och oförstående, oinvigd och okunnig.

 

För den invigde ligger det nära till hands att ta ståndpunkten att vad de oinvigda vet eller inte vet är deras problem. ”Aquila non capite muscas”, d v s örnarna struntar fullständigt i vad flugorna har för sig.

 

För en konsthall är det nog bra att även vi oinvigda intresserar oss för utställningar och installationer.

 

Vi oinvigda är så naiva att vi tror att det vi får se på konsthallen är nytt och kreativt. Utvalt av proffs som har som jobb att välja det vi oinvigda inte känner till.

 

Proffs som ger oss det vi inte visste att vi ville ha.

Proffs som kan skilja bra från dåligt.

Kulturskymning från kuturgryning.

 

Så att vi i trygg förvissning kan gå till en kommunalt finansierad konsthall för att få se konst.

 

Kreativa produkter av kreativa skapare.

Nyskapare med nyheter.

Nyheter som attraherar besökare.

 

Att besöksantalet när det gäller bastuinstallationen slår alla rekord beror inte på att Lunds konsthall presenterar en kreativ produkt, utan på att det är ganska naturligt att man inte betalar för det man kan få gratis.

 

Ställ ut hundralappar och sälj dem för 80 kr. Då kommer det ännu fler besökare.

 

Eller laga cyklar gratis. En bastu utan annan idé bakom än att det är ett någorlunda välgjort hantverk platsar inte i en konsthall. Det var nog inte meningen med sammanslagningen mellan kulturnämnden och fritidsnämnden att konsthallen skulle bli en motionshall.

I konsthallen vill vi se konst. Inte konstens Bingolotto.

 

Det som intresserar mig i den här debatten är skillnaden i det fiktiva och det reella, vilket jag i ett annat sammanhang försöker sätta mig in i. Jag såg en parallell i bastun på Lunds konsthall och undrade vad som låg bakom.

 

När det skapade kommer för nära vekligheten kunde vi ta vilken bastu som helst.

 

Det kan rimligtvis inte vara så att konst är det som visas på en konsthall, vilket man får intrycket av när man talar med Peter Johansson.

 

Kanske kunde det vara så att jag inte vid första tillfället kommit i rätt stämning för meditativa konstupplevelser.

Så jag badade igen. Då kom någon i cellskapet på att man kanske skulle ha ett fönster i en bastu för att kunna njuta av utsikten. När man nu inte kan njuta insikten. Det var den spännande tanken den timmen.

 

Jag har inget emot en bastu i en konsthall. Det jag vänder mig mot är den totala avsaknaden av en vettig tanke bakom utställningen.

                                                                                                              

Gunnar Barkenhammar

-------------------------------------------------------------------------

 

 

 

Cyniska slutsatser

 

Käre Gunnar Barkenhammar!

 

Du har lagt ner ett stort arbete på att skildra nydanarna inom teknik och konst. För det tackar jag och för det stora intresse Du visade vår utställning med bastun. Dina slutsatser om publiktillströmningen anser jag cynisk. Publiken kom därför att den uppskattade utställningen som unik och kreativ. Du underskattar den, precis som Du gör med Peter Johansson och hans tankar och idéer bakom utställningen. Diskussionen mellan oss speglar olika konstbegrepp. Jag avslutar mitt inlägg med två tänkvärda citat, ett av Marcel Duchamp och ett av Nietzsche.

 

”Jag minns en lärare i fysik som alltid sade att man inte kan definiera elektricitet. Man kan inte säga vad den är men man kan säga vad den gör. Det är samma sak med konst. Man vet vad konst gör men inte vad den är. Det är en ström av något slag. Inne i en människa. Något som man inte kan förklara. Det är inte heller nödvändigt.”

(Marcel Duchamp)

 

”Konsten skall framför allt försköna livet -  das Leben verschönen – d.v.s göra oss drägliga inför varandra, om möjligt göra oss behagliga inför andra. Med denna uppgift för ögonen mildrar den oss, tyglar oss, skapar former för umgänget, binder den ouppfostrade vid lagarna för anständighet och hövlighet, den lär oss tala och tiga i rättan tid.”

(Friedrich Nietzsche)

 

Cecilia Nelson

-------------------------------------------------------------------------

 

 

 

Metakonst

 

Nu vet Cecilia Nelson, precis som alla andra proffs i sin bransch, att den bastu hon låter ställa ut i sin konsthall är metakonst – en inriktning som sysslar med nonsenskonst bara för att få igång en debatt och för att visa att icke-konst är en förutsättning för konst.

 

Som konstproffs kan man skratta åt den naiva publiken som inte protesterar – d v s de som inte vågar säga ifrån och som likt kejsarens befolkning med ansikten likt fågelholkar förstummade tittade på sin i dubbel bemärkelse avklädde kejsare medan skräddarna kunde inkassera fåfängans vinster.

 

Talar man inte om att man ställer ut metakonst driver man med sina besökare och underskattar dem.

 

Peter Johansson har ju varit ärlig när han talar om det meditativa rummet, där konsten skall diskuteras. Det är ju just detta metakonsten är till för.

 

Cecilia Nelson använder sig av ett gammalt debattknep att pådyvla motståndaren åsikter han inte har.

 

Jag har aldrig nämnt ett ord om skattemedel.

 

Å andra sidan har jag heller inte nämnt ett ord om att få en debatt med åtminstone näsan över rännstenen.

 

Att beskylla mig för att inte ha sett utställningen är lika lågt. En av de två gånger jag bastade träffades vi tillsammans med två icke helt okända lundaprofiler.

 

Jag har aldrig frågat vad ”konst” är. Detta har diskuterats sedan Platon. Ett försök till definition är ju den Cecilia Nelson för fram, nämligen att konst är betraktarens upplevelse och inlevelse. Ett annat försök har gjorts av den amerikanske filosofen George Dickie och det är ju den definitionen Peter Johansson för fram, nämligen att konst är det som visas på en konsthall och således har passerat etablissemangets nålsöga. Och det har skrivits åtskilliga filosofiska volymer i ämnet sedan Platon. Det enda som hittills har kommit ut av den diskussionen är att vi har ett ord för konst och det skiljer sig från ordet ”hantverk” och det skiljer sig från ordet ”fritid”.

 

När det sedan gäller Peter Johansson och hans konst har jag aldrig diskuterat i termer om bra eller dåligt. Hans försök att fånga svenskheten är ju i många stycken roliga.

 

Hans pittoreska (!) rörformationer kan man nog också räkna in i samma fack. Så det är ju ingen särledes originell konstriktning han företräder och inte så särskilt svårförståelig heller. Att han sedan på ett smart sätt utnyttjar vår önskan att få saker gratis gör ju att hans utställningar blir välbesökta. Vem vill inte äta våfflor gratis? Vem vill inte bada bastu gratis? Skräddare har alltid varit en smart yrkeskår.

 

När det sedan gäller det originella så trodde jag att det var det vi sökte. Inte plagiatet. Inte kopian. Det originella är att en konsthallschef inte ser till det originella.

 

Det jag har antytt är begreppet kreativitet och kriterierna för en kreativ produkt. Detta för att komma ifrån konstbegreppet.

 

När vi nu inte kunnat debattera i basun så har Nordens största konsttidning upplåtit sina spalter för att Lunds konsthall ska kunna få framföra sina motiv för att ställa ut bastun och kunna föra debatten någorlunda kallt och analyserande

 

Och varför alla dessa floskler om konst när det inte är fråga om konst. Basun är inget konstverk. Det är ett försök att få lite hetta i debatten.

 

Och varför den nedlåtande tonen och talet om cynism när etablissemanget är så väl medvetet om att man driver med de av konsthallens besökare, som går dit i god tro och säger sig ha fått en konstupplevelse när de i stället har varit utsatta för ett stort skämt.

 

Vi konsthallsbesökare skall tolerera att etablissemanget provocerar oss och delvis utnyttjar oss.

 

Då skall det vara högt till tak. Men när vi kritiserar och ber etablissemanget visa färg då behandlas vi nedlåtande. Då får vi taket i huvudet.

                                                                                                                 

Gunnar Barkenhammar

------------------------------------------------------------------

 

 

 

Humor och glädje

 

Det finns ett påstående i ditt senaste inlägg som jag vill kommentera: Din tolkning av min avsikt med bastuprojektet. Du utgår från att jag medvetet har velat driva med konsthallens besökare och utsätta dem för ett stort skämt.

 

Fel! Jag ville – och jag är ju den enda som kunde VETA detta- erbjuda en ny och tillfällig mötesplats och samvaro i en miljö som ofta kan upplevas som allvarlig, tyst eller högtidlig. Jag ville ge besökarna en konstupplevelse i/av en bastu placerad i en konsthall, med stora möjligheter att förändra intryck och stämning. Så upplevde många besökare också utställningen. Andra brydde sig säkert inte om vad bastun representerade – konst eller inte – de använde bastun och njöt av den. För några blev frågeställningen ett problem och hinder. Och slutligen andra avfärdade hela projektet.

 

Hur besökarna tog emot utställningen beror på många faktorer: förväntan, intresse, kunskap, erfarenheter, värderingar etc. Reaktionen bottnar m a o i tidigare upplevelser men också i de omständigheter under vilka de såg utställningen. Bastuutställningen skiljer sig härvidlag inte från andra utställningar.

 

En konstnär har gjort en bastu och ställt den i en konsthall. En konstnärschef har sanktionerat den, konstkritiker har bedömt den och därmed är konstbegreppet uppfyllt, i alla fall enligt George Dickies ”Institutional Theory of Art”. Tonvikten ligger alltså på hur konst uppfattas och behandlas, inte på konstverkets utseende.

 

Vi som arbetat med bastun har alla haft glädjen och humorn med i projektet – därför känner vi inte igen GBs beskrivning.

 

Vi har överlämnat BASTUN till publiken, erbjudit den dess möjligheter och naturligtvis hoppats på ett positivt gensvar. Om gensvaret uteblivit kan vi bara beklaga.

 

Ibland tror jag att ordet KONST står i vägen för våra upplevelser. Christian Boltanski säger alldeles öppet: ”Jag önskar att folk helt glömmer att det rör sig om konst och i stället direkt upplever känslor”.

 

Cecilia Nelson

-----------------------------------------------------------------------

 

 

 

Klartext från början

 

Det förefaller som vi är ganska ense till slut.

 

Det dilemma Cecilia Nelson ställts inför är ju att erkänna att bastun är metakonst, d v s ett inlägg i konstdebatten eller att se bastun som konst, d v s  bortse från skillnaden mellan konst och metakonst. Det går ju om man, som hon gör, använder den första och oreviderade definitionen på konst som den formuleras av den amerikanske filosofen George Dickie i ”Aesthetics: An Introduction”, på sidan 101. Då blir ju såväl bastun som all annan metakonst definitionsmässigt konst, bara den slipper in genom en konsthallsdörr. Dickie insåg dock snart att det behövdes en ny definition och den kom ju också. Begreppet metakonst är heller inte nytt, även om begreppet uppenbarligen ännu inte nått Lunds konsthall.

 

Nu tillstår slutligen Cecilia Nelson att hon ville ”(…) ge besökarna (…) stora möjligheter att förändra intryck och stämning.” Det är just det som metakonstensyftar till, att ifrågasätta och att testa gränserna. Indirekt erkänner hon alltså att bastun är metakonst, men ändå vågar hon inte släppa sin ursprungliga ståndpunkt att bastun är konventionell konst utan försöker göra en dubbelsaltomortal.

 

Varför inte från början och i klartext deklarera att bastun är ett debattinlägg? Då slipper många besökare ta åt sig bastun som kejsaren anammade sina obefintliga kläder. Då slipper det bli fel och då slipper det bli konstskojeri.

 

Gunnar Barkenhammar

-----------------------------------------------------------------------

 

 

 

Kungens EU-bidrag

 

I ”Debatt” den 19 februari menar Stefan Ravelin att det är stötande att Kungen, liksom andra storjordbrukare, skall få EU-stöd för sitt jordbruk.

 

Det är lika stötande att fria företagare skall få stöd. Lantbruk är företag och skall lika lite som alla andra företag vara gynnade av bidrag. Felet ligger hos de politiska partier som röstfiskar i en olönsam näring och använder EU- medel som bete.

 

Att anmoda de enskilda staternas representanter ”att ta initiativ till förändringar av EUs jordbrukspolitik”, är som att ta benet ur munnen på en hungrig hund. Hunden släpper inte benet frivilligt. Det som krävs är dels det Stefan Ravelin antyder, nämligen att den ”gemensamma jordbrukspolitiken blir mindre gemensam”, dvs att varje land tar ansvar för sina jordbrukare, men också att det förs en debatt som belyser att mindre än 10% av EUs befolkning får 50% av EUs budget eller att 50% av EUs budget går till att hålla olönsamma jordbruksföretag under armarna.

 

När det gäller jordbruksrationaliseringar har ju Sverige varit ett föregångsland och LRF räknade snabbt ut inför EU-omröstningen att svenska bönder skulle vara konkurrenskraftiga på den europeiska marknaden, men räknade inte med röstgiriga politiker.

 

Gunnar Barkenhammar

------------------------------------------------------------------------

 

 

 

Address to Swedish Exporters at the US Embassy in Stockholm 


WE   U N D E R D E V E L O P E D
A M E R I C A N S

 

I would like to say a few words about the difference between the developed and the underdevel-oped Americans.


The expression "the underdeveloped American" is an expression the anthropologist Edward T Hall is using for non-US citizens.
Let me give you some trivia examples what is regarded developed and what is regarded underdeveloped in the US society:

 

1. When you meet this worlds most developed specie of Homo Sapiens for the first time, he pretends having known you most of his life calling you by forename and he is very friendly like all fast talking men are.


The word modest or moderation does not seem to be found in the vocabulary. He talks rather loud wherever your conversation takes place be it in a crowded elevator or at a crowded airport. And he talks and talks.

 

2. When you invite the developed American to a restaurant his one and only eating tool is the fork and he calls his way of handling knife and fork the crisscross eating. We underdevel-oped Americans we use both fork and knife when we eat.


When the developed American invites you for lunch he prefers a hamburger place where you have to eat with your bare fingers and drink Coca Cola.


We underdeveloped Americans, we prefer a restaurant where you can sit down and eat instead of a stand up yank food place.

 

3. When the developed American arrives late at a theater or a movie theater and you rise to comfort his way to his seat, he turns his back against you and with his back against you, you can hardly notice if he says anything or just stumbles to his chair.


We underdeveloped Americans face the people who have to rise to allow us to take our seats at the theater. And we say thank you to each one who have to rise because we are late and as it is we who cause the inconvenience.


The he takes the front seats, while we underdeveloped take the rear seats. The reason why we fill up the theater from the rear might be that in the old church the front seats where for the nobility, but a 200 year tradition does not allow for such peculiarities.

 

4. The developed American makes things likely. He proves he is right by quantity of words not by quality. Our germanistic logic that A follows B is not his cup of tea. Only eggheads try to prove things. His way is examples in abundance.

 

I think this gives you the basic idea behind what is considered being developed and what is not.


But worst of all is that the Americans think they really are developed and that their way of doing things is superior to the rest of the world.


I do not think we should deny there are certain values in the US society. One is for cer-tain the green gold. I guess that is why we are all gathered here today.


So now, let us concentrate on the subject: How can we separate the Americans from their green gold. Here are my ten commandments:

 

First, I think we have to accept the fact that they think they are superior to the rest of the world. There is no such thing as a free lunch, so just pick up the check and accept that they are as they are, as they are not the way they should be. You know better, but just do not tell them. They are very proud of their great sons be it Nixon or Reagan, Jefferson or Lincoln.


Each morning the American schoolchildren sing the national hymn "My Way". Thus, you know better, but don't try to teach them.

 

Second, play the game according to their rules and standards. Accept inches and pounds. If your grandpa and his grandpa could handle inches and pounds, you can. Accept the US dollars. Accept arbitration in New York. Accept the big stamp saying "Made in Sweden". The meaning of the big stamp is just that the product they are buying is not made in US. It is an imported product and inferior to any US made product.

 

Third, do not make the mistake thinking that made in Sweden has a positive connotation. Swe-den has the same bearing for them as Switzerland or Swaziland. If the product says "Made in Sweden" it raises the flag of warning to them.


Thus, Sweden is good in Sweden, but in US, US is the best.

Forth, use your own judgment. Do not buy their argument that they know the US market. It is as far between Stockholm and Mecca as it is between New York and LA. They think marketing is synonymous with talking. Marketing is simply sales with a college education.


What they know is talking, which they have in common with any myth maniac. Do your homework and do your own planning for the US market. It doesn't differ in any sense worth mentioning from any of your other markets.


The easiest thing is to sell on price and most US marketeers concentrate on price. Their marketing mix is split in price, semi-price and non-price.


Thus, do your homework and do your own plan for the US market. The customers are plentiful and they are there. There is a language barrier, but never mind. Every three year old on this market speaks English, so the language is not too complicated.

Fifth, take Product Liability Insurance. The US society is a suing society. They sue you as a manufacturer if your product have or might have had the faintest connection with an accident. Most of the fine paid is for the lawyer.

 

Sixth, if they claim they can sell 50 000 units, deduct the VAT and the income tax. Now you are down to 50%. Then, you make a 50/50 split and end up at 25%.


Let them order, but do not make the mistake producing as much as they order as they think they are much bigger then they actually are. Thus, recall we do this for mon, not for fun.

 

Seventh, protect your product. Every developed American knows the value of putting "Made in US" on the product. Thus he will try to copy your product in a US factory. What he is unaware of is that your production facilities has a much higher standard than his. And that your workers are much more reliable than his.


Just keep in mind that the US production facilities are out of date. They have not learnt the Aztec way of destroying the tools every 52nd year. Or the European way of destroying their production facilities now and then and letting the Americans finance the rebuilding.

 

Eighth, do not worry about the size of the US market. All markets are local. Either it is Alvesta or Alberta. It is the same market. Just keep in mind that you deal with a great number of cus-tomers and that it is a mass merchandise market. You have to go through a number of re-selling institutions. The importer has to sell to a distributor who has to sell to a dealer who has to sell to a local store.


Thus, do like Fred Astaire, who does it step by step.

Ninth, there are twelve million inhabitants in US with a Swedish decent. There are nine million in Sweden, whereof one million immigrants of the first generation and another two million of the second generation.

 

Tenth, as a small Swedish company you are absolutely nobody. Make friends. With the Swedish Trade Commissioner. Let them introduce you. The developed Americans might fight a small company, but they do not fight an institution like the Swedish Trade Commissioner.

You think I'm mean?
If so, you must be either American or naive.
Rest assured you are better off by not making the mistakes most foreign companies have done on the US market.
If you plan to go for the export market, start in Norway and then Holland and then Austria, exactly as the book tells you. Then you can start thinking about the US market.

 

-----------------------------------------------------------------------

 

 

 

BLAND TOMTAR OCH TROLL

 

Det var oro i den lilla skogen. Det hade kommit in troll bland tomtarna.

 

Nu var det inte ovanligt att det fanns troll bland tomtarna, men kanske kändes det som om det hade kommit ovanligt många, särskilt som många tomtar inte kunde engageras i tomteverkstaden ens under högsäsongen inför julen, därför att många arbeten som tidigare gjordes för hand i tomteverkstaden nu hade automatiserats.

 

Därför rakade en del av de unga tomtarna av sig både skägg och hår och protesterade mot de troll som kommit in i den lilla skogen.

 

Protesterade är kanske ett milt ord för det hade blivit riktiga våldsamheter på den senaste tiden och det hade förekommit att troll t.o.m. hade slagits ihjäl av dessa tomtar med förebilder från den södra storskogen.

 

Nu kan man lätt förledas att tro att troll är stygga och tomtar är snälla. Men då har man inte lodat djupet av vare sig tomtesjälen eller trollsjälen. Troll är som tomtar är mest och tomtar är som troll är mest.

 

Och är man tomte i en skog så är man troll i en annan. Särskilt i södra storskogen brukar trollen fråga: Sind Sie Tomte?.

Just nu pågår en stor palaver bland tomtarna om man skall förbjuda sådana organisationer som är starkt kritiska till trollen, de sk kritistiska organisationerna. Detta har utlösts av att kritisterna hade slagit ihjäl inte bara troll utan även tomtar som solidariserat sig med trollen.

 

Tomtarna i den lilla skogen var mycket för solidaritet, och ställde gärna upp för troll. Det verkade som om denna solidaritet tilltog med kvadraten på det avstånd som trollen befann sig på. När därför nu trollen fanns i den lilla skogen hade många tomtar svårt med solidariteten.

 

Skulle man alltså förbjuda tomtar att bilda grötlag i syfte att bekämpa troll och att tala illa om dem i tomtebladet, och att göra livet surt för dem i största allmänhet?

 

Den frågan kan tyckas enkel att besvara, men bland tomtarna fanns nämligen en annan helig princip och det var rätten för varje inbyggare i den lilla skogen att få tycka vad man ville om vilken fråga som helst, den sk tyckfrihetspricipen. Då skulle man ju logiskt sett också få tycka vad man ville om troll också.

Dessutom fanns en annan helig princip, nämligen principen att bilda grötlag oavsett om man var grötmyndig eller ej. Man kunde alltså sluta sig samman i kritistiska grötlag och tycka, agera och agitera mot trollen.

 

Gammeltrollen hade lagt pannorna i särskilt djupa veck, för vad hände om man inom den lilla skogen fick grötlag som bekämpade själva tyckfriheten eller till och med den bestående ordningen i den lilla skogen. Ja, det sa sig nästan självt att sådana grötlag kunde man inte tolerera, man fick inte störta ordningen i den lilla skogen och man fick inte förfölja vare sig tomtar eller troll.

 

Och skulle man få bilda grötlag med det syftet att förtrycka andras tyckanden och utlåtanden? Det tyckte i alla fall de sk tyckfrihetsfundamentalisterna och var mycket bestämda på den punkten. "Tyckfrihet är tyckfrihet oavsett vad man tycker"

Men fullt så enkelt var det nu inte. Det hade ett fall visat för några år sedan. I alla skogar finns det tomtar med störda fortplantningsfunktioner och en del av dessa störningar riktar sig mot smånissarna. Via den nya elektroniska tomteposten hade dessa störda tomtar skickat runt bilder av nakna smånissar. Här drabbades alltså oskyldiga smånissar av mentalt störda tomtar som under tyckfrihetens täckmantel kunde få fritt utlopp för sina perversioner, vilket orsakade ett oerhört lidande för de drabbade smånissarna.

 

Det gick så långt att självaste Tomtemor fann sig föranlåten att sätta ner foten och i TomteTV tala om att nu får det vara nog med tyckfrihetsfundamentalism. Det är viktigare att skydda smånissarna än principerna. Tomtemor fick egentligen inte uttala sig i så praktiska frågor och hon riskerade sin ställning som Tomtemor, men det gav hon fan i, sa hon. Det måste bli ett stopp för dessa bilder. Nu blev det fart på gammeltomtarna och i ett huj fixades en lag som stoppade bilderna.

 

Ett annat, inte lika uppmärksammat fall, rörde ett litet grötlag i den södra delen av den lilla skogen som lyckades få bort det skogsbärande grötlaget från makten. Men då bildade det skogsbärande grötlaget en förtryckargrupp som med det uttryckliga syftet att förtrycka det lilla grötlagets tyckanden. Oavsett vad man nu kunde tycka om det lilla grötlaget så var det fult gjort av det skogsbärande grötlaget. Men här fanns det ingen som satte ner foten och tyckte stopp och belägg.

Men så blir det när man inte ser skogen för alla träd.

 

Det hela är ju ganska enkelt.

Visst skall det finnas tyckfrihet.

Men inte grötlag som bekämpar tyckfriheten.

Visst skall det finnas frihet att bilda grötlag.

Men inte frihet att bekämpa rätten att bilda grötlag.

Men inte ens så långt hade gammeltomtarna kommit med sitt regelverk.

 

För sedan blir det riktigt svårt. Ingen vill ha den ordning som rådde, och dungevis fortfarande råder, i den stora skogen i öster, där man inte får tycka vad man vill och inte får bilda grötlag hur som helst.

 

Nej, varje inbyggare i den lilla skogen skall fritt få uttrycka sina tyckanden och fritt få bilda grötlag med vem han vill.

Men ingen vill heller att inbyggarnas fri- och rättigheter beskärs under tyckfrihetens täckmantel eller att inbyggarna hotas till liv och lem. På dessa punkter finns redan ett regelverk i den lilla skogen.

 

Ingen skall heller få förtala och misskreditera, varken enskilda inbyggare eller av hela grötlag. Här har de församlade skogarna ett regelverk, som dock inte följs i den lilla skogen.

Kanske kommer de rättrådiga gammeltomtarna på att de skall göra rätt saker rätt och med en gång.

 

Kanske var det så att vissa mycket röda gammeltomtar kände att det var rätt förfölja vissa tomtar. Välmående tomtar hade man av tradition förföljt. T.o.m. bland de tomtar som var satta till att hålla ordning i skogen fanns en viss misstänksamhet mot troll i allmänhet, vilken man kunde misstänka underlättade för de rakade trollen att fortsätta sin skogsfrämmade verksamhet. De mörkgröna  tomtarna hade också av tradition hävdat hemmets förträfflighet och såg ogärna det nya och främmande.

Men hur hade det nu kunnat bli så här i den lilla skogen.

Var och en av de vilseförda smånissarna hade ju fostrats först i dagis och sedan i förskolan och sedan i skolan. Trots tretton års indoktrinering i solidaritet och jämlikhet hade det blivit smånassar av smånissar.

 

Lustigkurrarna bland tomtarna sade att vad kunde man vänta sig av smånissar som fostrades av feminister i klimakteriet och i en tomteskola som skulle betalas av varje liten jordkula i stället för att betalas från ett gemensamt skogskonto.

 

De små jordkulorna som hade svårt att få ekonomin att gå ihop när de yngre tomtarna drog till de större jordkulorna.

Och som om inte detta var nog. Det fanns inte jobb för alla tomtar och än mindre trollen, och det blev allt färre som skulle dra försorg om allt flera. Då drog man ner på grundtryggheten och de sociala trygghetssystemen.

 

Och sedan mångfalden. Den hade många tomtar svårt att fördra framför enfalden.

 

 

 

  • w-facebook
  • Twitter Clean
  • w-youtube

© 2016 Gunnar Barkenhammar

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now