Åsikter/Views (2)

När verkligheten blir fiktion och fiktionen blir verklighet.

 

 

------------------------------------------------------------------------

 

 

Kanske var det från början meningen att Selma Lagerlöfs roman Jerusalem skulle bli en dokumentär skildring om de 37 nåsbor, vilka sommaren 1896 utvandrade från Nås till Jerusalem.
 Under arbetets gång omformas historien och byggs på långt utanför dokumentärens revir. Sannolikt inte utan författarinnans val och kval. Syftet med verket växlar från dokumentär till roman, det blir geniets intuition som blir styrande i arbetet snarare än en från början given intention. Det är dock lätt att känna igen grundtemat och det är lätt att identifiera gruppen från Nås. 
 Därför blir det också lätt för oss som kommer sent in i historien att tro att detta är en dokumentär skildring. Den invigde vet att diktare diktar och att romaner är fiktioner, dvs uppdiktade historier. 
 Den invigde vet naturligtvis också att poeten har poetens frihet att skriva om vad han vill. Han har sin "Licentia Poetica".
 För den invigde ligger det nära till hands att ta ståndpunkten att vad de oinvigda vet eller inte vet är deras problem. Det kan vara nog så exklusivt att vara esoterisk . "Aquila ...muscas", dvs örnarna struntar fullständigt vad flugorna har för sig, men för författare är det nog bra att även vi oinvigda köper skönlitteratur, ser bygdespel och betalar biobiljetter. 
 Vi oinvigda är så naiva att vi tror att om en händelse beskrivs i en bok eller i en film så är det en någorlunda korrekt beskrivning av verkligheten. Om författaren är ovarsam med sanningen kallar vi berättelsen en skröna, en lögnaktig historia. Vi oinvigda kan inte inse eller förstå att den skönlitterära beskrivningen av en faktisk händelse eller en person just är dikt. Vi kan inte förstå att dikten definitionsmässigt aldrig kan bli en skröna. När Ibsen i Per Gynt i andra akten säger "Lögn och förbannad dikt och dikt och förbannad lögn" är det nog avsett att uttrycka två synonyma begrepp, men lögn är lögn och kan definitionsmässigt aldrig bli dikt, dikt är dikt och kan definitionsmässigt aldrig bli lögn. Lögnen förutsätter en sanning eller en rimlig tolkning av denna sanning. Lögnen kan vara medveten eller omedveten, men med lögn menar vi framförallt en medveten förvanskning. 
 Helt så enkel är nu inte skillnaden mellan verklighet och fiktion och det inser man lätt om någon nu skulle få för sig att skriva om "Jerusalem" eller göra en film på "Jerusalem", som avviker från boken. Det är ju ingen ovanlig företeelse och har hänt även i detta fall och då kan man hävda att det även finns lögner bland fiktionerna. Vilken upphovsrätt har författaren till den fiktiva personen som en romanfigur utgör och vem för romanfigurens talan? 
 Originella idéer får i många andra sammanhang ett visst skydd. Konst, musik, uppfinningar, varumärken, fotografier, sångtexter och reklamtexter, dikter och kommersiella texter. Här finns ett regelverk till skydd för nyskapare. Här finns en upphovsrätt som skyddar konstnären, kompositören, uppfinnaren, designern, fotografen, poeten och textförfattaren. Plagiatörer och renommésnyltare går att fälla för varumärkesintrång och patentintrång, för plagiat och förfalskning. Upphovsrätten till romanfigurer är svårare att skydda. 
 Ytterligare en parallell man skulle kunna dra är de fiktiva och verklighetsanknutna beskrivningarna av de religiösa förgrundsgestalterna. Här blir problematiken ännu påtagligare med sina dokument, sina dokumentärer och sin uttolkare, med sin fiktiva verklighet som en väl sammanhållen teoribildning. Hela Tolkiens värld är en annan parallell. Vad skulle hända om någon skrev om "Sagan om ringen" med sin alldeles egna tolkning. En annan parallell är elektronerna i fysiken - fiktioner som i partikelteorin beskrivs som reella objekt. 
 Att dikt är dikt och aldrig kan bli lögn är inte heller så självklart om man tex påstår att Sherlock Holmes varken brukade tobak eller kokain. Sherlock Holmes är givetvis en fiktiv person, men en person som lever i "the virtual reality" för att använda en modern term som på ett lättförståeligt sätt åskådliggör att Sherlock Holmes lever i en värld som vi kan referera till. Från denna värld vet vi att detektiven såväl är piprökare som kokainist och att den som påstår något annat är lögnaktig, vilket i sin tur innebär att även fiktionen kan ha sina lögner. 
 Gråzonerna får inte hindra att vi oupphörligt försöker dra rågången mellan rätt och orätt, mellan sanning och lögn, mellan dikt och verklighet. 
 I litteraturen behöver vi bara bekymra oss om ett enda problem, nämligen hur nära en verklig händelse får en författare gå för att få utnyttja denna händelse som utgångspunkt för sin fabuleringskonst. 
 En romanförfattare som grundar sin roman på en verklig händelse måste vara medveten om att en förväxlingsrisk föreligger för den oinvigde läsaren och dilemmat uppstår hur nära en verklig händelse en författare får gå vare sig han markerar att alla likheter med denna händelse enbart är slumpmässiga eller ej. Dilemmat blir ett moraliskt och etiskt problem och ibland även ett juridiskt. 
 Licentia Poetica, poetens frihet, det fria ordet, tryckfriheten innebär inte ordets anarki. Det finns en tryckfrihetsförordning, det finns ett integritetsskydd som begränsar. Ludvig Holberg (1684 - 1754) skriver i "Moraliske Tanker" år 1744 att Licentia Poetica ursäktas inte alltid. En stor poet kan med sina verser förtrolla allt. Han kan få stenar att flytta sig så att de till och med stenar honom till döds. 
 Det var kanske vad som hände Gustav Fröding. Samma år som utvandringen skedde från Nås, dvs år 1896, belades hans "Stänk och Flikar" med kvarstad enligt Tryckfrihetsförordningens § 3:13, som handlar om att såra ärbarheten. Fröding debuterade 1891, dvs samma år Selma Lagerlöf. Han hörde till kretsen kring Heidenstam, han var etablerad och uppburen. Men här begränsades poetens frihet av "vittskilda knän och .. skälvande sköte". En idyll jämfört med när en namngiven person sätts i ofördelaktig dager. Eller en grupp av personer. När ett verk porträtterar en person med en vinkling som blir förtal. 
 Många torde ha störts av filmerna om Zorn och Mozart. Till och med en nidteckning som klart anger att "alla likheter med nu levande personer är slumpmässiga" kan mycket väl vara förtäckt förtal. Nu kan det moraliska problemet lätt bli en rättsligt problem och uppfylls kriterierna av viss spridning och viss misskreditering eller vilseledande framställning så föreligger förutsättningarna för en fällande dom. 
 Det moraliska problemet blir inte mindre när memoarer, självbiografier eller andra partsinlagor ger en mer eller mindre medveten förvanskning av ett skeende. Bertha Spaffords och Lars Linds beskrivningar i romanen Jerusalems efterföljd är nog ganska bra exempel på detta, liksom Gustav Vasas och Valdemar Atterdags historiebeskrivningar över egna bedrifter och missdåd. 
 Dikten kan sägas vara en generell beskrivning av ett fenomen där specifika individer kan känna igen sig. Specifika händelser ger beskrivningar av generella fenomen. Dikten eller fiktionen är en modell av verkligheten som upplevs någorlunda rimlig av läsaren. I fallet Jerusalem blir modellen i sin tur en modell av Selma Lagerlöfs egna, privata problem, men som beskrivning av utvandrande bönder rimmar modellen illa med verkligheten och det är vad jag vill försöka belysa här. 
 När Claude Monet (1840 - 1926) år 1870 målar sin "Impression, soleil levant", blir det avstampet till en ny era i konsten, från den konventionella och fotografiska återgivningen av lätt högstämda motiv till ögonblickets intryck av vardagsbilder. 
 Under de första åren av 1900-talet kommer expressionismen, som helt tar avstånd från verklighetsskildringen och den naturalistiska konsten i allmänhet. 
 Konstvärlden har nu frigjort sig helt från det avbildande och efterliknande och kan nu koncentrera sig på färg och form, på kontraster och ytor. 
 Den här övergången från verklighetsskildringen till det fria skapandet gick inte smärtfritt. Vincent van Gogh (1853 - 1890) lyckades under sina tio år som konstnär och impressionist (1880 - 1890) inte sälja en enda tavla. Carl Fredrik Hill (1849 - 1911) refuserades av Salongen 1877 när han söker förnyelse under intryck av impressionismen. 
 När det gäller Vincent van Gogh är jag väl medveten om den kontroll hans konsthandlande broder Theo önskade utöva på honom och de grumliga motiv Theo torde haft för detta, men det förklarar inte det kompakta motståndet mot de bilder den sedemera geniförklarade Vincent skapade. 
 Inom konsten finns det knappast skäl att markera en rågång mellan det verklighetsåtergivande och det fritt skapade. Mellan det troget och fotografiskt återgivna till det effektfullt fria formspråket. Det är knappast någon som tar skada. Karikatyren och nidbilden anger att det just är fråga om förvrängningar av verkligheten. 
 Om vi inom konsten ställer verklighetsskildringen mot det fria bildskapandet, får vi inom litteraturen motsvarande motsatspar i verklighetsskildringen och berättelsen, i dokumentären och sagan, i den vetenskapliga studien och skrönan, originalet mot plagiatet. 
 Sagan och skrönan är i stora drag och i de allra flesta fall normgivande berättelser och ingår i kulturarvet. Exempel är de isländska sagorna. Levnadsreglerna i Havamal kan jämföras med levnadsreglerna i Ordspråksboken och lite vanvördigt skulle man kunna kalla berättelserna i Bibeln för en samling skrönor - allmängiltiga och normgivande.
 Verklighetsskildringen, dokumentären, den vetenskapliga rapporten skall skildra en specifik företeelse. Den vetenskapliga rapporten kräver dessutom en metod och att man av det specifika skall kunna dra generella slutsatser. 
 Är inte rågången mellan reviren tillräckligt klar, hamnar vi i det dilemma som nu filmen "Jerusalem", Selma Lagerlöfs "Jerusalem 1" och "Jerusalem 2" och också "Ingmarsspelen" hamnat i till förfång för oss aningslösa. Vi tror ju att detta är en skildring av verkligheten. 
 Men så är det ju inte. 
 Skrönan om Ingmarsönerna är artskild från de dokumentärskildringar, som finns om de 37 personerna som utvandrade. 
 Om jag får börja med Selma Lagerlöf, så vill hon så gärna umgås med samtidens författande giganter Heidenstam och Björnsson, Levertin och Brandes. Mycket tack vare bondeskildringen om Ingmarsönerna lyckades hon också. Hon fick Nobel-priset i Litteratur 1909 och invaldes 1914 som första kvinna någonsin i Svenska Akademin. Hedin skildrar i en av sina 368 volymer (jag kan i skrivande stund inte ange vilken och var) att han, Heidenstam och Selma Lagerlöf brukade följas åt hem efter sammanträdena i Svenska Akademin. Konsten var att bli av med Selma Lagerlöf, så att herrarna ensamma kunde svinga bägaren på några av stadens krogar. 
 Bondeeposet om Ingmarssönerna handlar inte om utvandringen från Nås utan om storbondens ärvda ansvar för sin gård och de konflikter detta ansvar medför för honom personligen. Det handlar också om Selma Lagerlöfs egna bekymmer med sitt Mårbacka. Det handlar om hennes i grunden kritiska inställning till väckelserörelsen. Det handlar om hennes val mellan livskamraterna fru Sophie Elkan och fröken Valborg Olander. Skildringen måste passa in i den formatering som Björnsson givit den episka bondeskildringen för att kunna bli accepterad av samtidens kulturella innekretsar. 
 Vilken ställning Selma Lagerlöf tar är inte helt klart. Av romanerna är det lätt att utläsa att hon tar Ingmars parti och de som stannade kvar. I romanen låter Ingmar välja den trygga Barbro, dvs Valborg, framför den lätt neurotiska Gertrud, dvs Sophie. Men romanen tillägnas Sophie och av nobelföreläsningen är det lätt att få intrycket att hon väljer de som bryter upp. En annan, men högst amatörisk tolkning, dvs min egen, är att hon väljer sitt författarskap, hon väljer skrönan, det som låter bra. Ett visst stöd för den här synpunkten tycker jag hennes problem med att ge utvandringen en trolig förklaring är. Oscar Levertin påpekade ju att han inte tyckte att hennes förklaring till utvandringen var särskilt trolig och härav omarbetningen inför 1909 års utgåva. 
 För att göra rågången mellan dokumentärens revir och skrönans revir tillräckligt klar kunde Selma Lagerlöf i en ingresstext till "Jerusalem" tydligt markerat detta. Det gör hon inte, väl medveten om de konflikter hon härigenom skapar med "huvudpersonerna". Till programmet för "Ingmarspelen" finns en ingresstext, men inte heller här vågar Nåsbördige redaktören och riksdagens talman Anders Olsson markera rågången. I en passus noterar han att "verkligheten hade i många stycken tett sig annorlunda än den formats i hennes dikt" (sid 6). Vi läsare, teaterbesökare och biobesökare, som inte sätter oss in i det faktiska förhållandet har till en del oss själva att skylla, men skulden har de som lanserar sina filmer och eftermälen utan att klargöra distinktionen mellan verkligheten och skrönan. Tex Bra Böckers Lexikon i 18 band, där det om Selma Lagerlöf (1858 - 1940) bl.a. står att "Bondeeposet Jerusalem (1 och 2, 1901 02) skildrar en verklig händelse: en skara dalbönder utvandrade till Jerusalem och bildade en koloni där."(band 14, sid 128). Samma sak med Nationalencyklopedin. 
 Lätt tragikomiskt blir det när skrönan blir till verklighet, vilket Erland Lagerroth påpekade vid sitt anförande vid Ingmarspelen i Nås sommaren 1973. "Vad som särskilt överraskade var den genomslagskraft den litterära fiktionen hade haft här i den bygd som levererat verklighetsstoffet. ... ... det frapperande var nu att man aldrig hörde annat namn på de som utvandrade än "Ingmarerna" ... deras ledare kallades nästan aldrig annat än "Hellgum" ..(Lagerroth, Erland "Tankar i Nås,,,", Svensk Litteraturtidskrift 1975:1 s 17)."Selma Lagerlöfs dikt har alltså verkat så mäktigt i Nås att den i dag överflyglat händelserna i verkligheten ... Befolkningen spinner vidare på Selma Lagerlöfs dikt genom att söka upprätta samband mellan diktens figurer och verklighetens och mellan diktens topografi och verklighetens" (idem. sid 19). Ett exempel är Anders Olssons artikel i Mora Tidning den 7 mars 1959, där rubriken lyder "Då Hellgum predikade ..." 
 Ivar E. Holmén slår huvudet på spiken när han säger att "... det är förvisso beklagansvärt när en roman slutligen betraktas som en sannsaga ..."(Falukuriren måndagen den 8 juli 1974, "Jerusalemsfärd som slutade ..) 
 I sin hembygdsbok om Nås säger Karl-Erik Forslund "Så här yttrar sig gamle Josef Lars i saken: Tipersgården var för nybyggd för att passa som Ingemarsgården, som aldrig funnits; nu har min farbrors gård tagits till Ingemarsgården, men han tillhörde aldrig till vårt lag. "Selma Lagerlöf hade ingen grund för att skriva om Ingemarsgården som hon gjorde, men hon drog allting ur sin egen tanke som en spindel drager tråden ur sin kropp." - Dylik kritik drabbar naturligtvis de två "storfilmerna", dessa väldiga vrångbilder, såväl av verkligheten som av diktverket, dessa "folkskådespel" där okunnighet och sanningslöshet enats sig med reklammakeri och sensationslystnad (åtminstone i fråga om Ingemarsarvet) för att förvanska en märklig och allvarlig sannsaga till ytlig och dålig teater! - (Karl-Erik Forslund, "Nås", Åhlén & Åkerlund, Stockholm 1926, sid 132, (genom att inledningsvis använda kolon för citatet uppstår ett problem med markeringen av citat och därför sätts troligtvis också ett citationstecken  framför S i Selma för att det inte skall uppstå några oklarheter att detta är ett citat, min anmärkning)) 
 Nu är det i sig inte något märkligt att fiktionen blir någon form av verklighet. Det är lätt att inse om man drar parallellen med romanfigurer som Sherlock Holmes, Robinson Cruse eller Karl Oskar. De finns ju i vårt medvetande och de lever i en egen värld. Men skillnaden är ändå den att i detta fall fanns en grupp människor, som är lätt identifierbara och verkligheten förvanskad. 
 Ett försök att dra rågången mellan verklighet och fiktion görs i "Bron mellan Nås och Jerusalem" (Edström et al, Ingmarspelen och Selma Lagerlöf-sällskapet, Stockholm 1996) 
 Att rågången mellan dokumentärens revir och skrönans revir inte är tillräckligt klar ger konsekvenser för de 37 utvandrarna, varav 17 vuxna och 20 barn, och deras efterlevande vars eftermäle blir att de likt flarn för vinden drivits till stenöknen Jerusalem av en kringresande kolportör. 
 Nåsbornas utvandring är både logisk och konsekvent och knappast någon impulsiv handling frammanad av en fanatisk väckelsepredikant. 
 Utvandringen från Nås har sin grund i 1800-talets frireligiösa väckelse. Till Lindesnäs kom väckelsen med kringvandrande smeder i mitten på 1850-talet. "år 1863 bildas Nås Missionsförening, till vilken också Lindesnäsborna slöto sig och vars ursprungliga uppgift var att sprida uppbyggelseskrifter. Föreningens förste ordförande var folkskolläraren O. Falk ... " (Herlenius, E, "Religiösa rörelser i Nås ...", Julbok för Västerås stift, 1934, sid 60). 
 Orienteringen mot Jerusalem och det heliga landet var väl förankrad. Den heliga Birgitta gjorde sin pilgrimsfärd redan 1372. Swedenborgarna grundade sin kyrka "Nya Jerusalem" i slutet på 1700-talet och i början på 1800-talet. Karl XII sände inte mindre än tre expeditioner till det heliga landet.(Kark, Ruth "Sweden and the Holy Land ...", Journal of Historical Geography, 22 1 (1996), sid 50, min fria översättning). 
 Under inflytande av sk Templarna flyttade en Ernst August Winroth från Piteå med fru, fem barn och en anställd till det heliga landet i oktober 1876 för att livnära sig av jordbruk. I landet fanns då redan en tysk grupp (idem, sid 51 - 53). 
 De två huvudmännen för Jerusalemsfararna från Nås - Gästgifvar Mats Matsson och Tipers Lars Larsson - är födda 1842 respektive 1843. De är alltså 20 år gamla då församlingen bildas. 33 år senare, 1896, utvandrar de efter ett helt livs indoktrinering. Tidsaspekten är en av de kriterier som borde vara av avgörande betydelse för det förvisso kvalfyllda beslutet att sälja fädernegården. I det här sammanhanget är det intressant att notera att de tre gårdarna Möckelind, Gästgifar och Tipers inte ligger stort mera än ett stenkast från varandra i Nås. 
 År 1860 är 3 000 invånare mantalsskrivna i Nås. Fribabtisterna har 115 medlemmar och Missionsförsamlingen utgör en mindre del. Vid tiden för utvandringen omfattas Larsarenerna, som utvandringsgruppen kom att kallas efter sin ledare Olof Henrik Larsson (1842-1919), av 50 personer. Det är alltså en liten, frireligiös grupp som ställs emot en stor, mer eller mindre högkyrklig grupp, dvs Nås församling. Den lilla gruppen måste ha känt sig utlämnad, isolerad och kanske också utfrusen. Förvisso inte utan eget vållande. Som alla andra grupper vill man skapa en inre sammanhållning genom att utpeka en yttre motståndare. Man vill också särskilja sin egen ideologi från andra ideologier. I det här fallet tar man till puritanismen, som i sig rymmer en oförsonlighet. Det är denna oförsonlighet, som blir de flesta fanatiska rörelsers fall när den riktar sig inåt mot de egna leden. Så också blev det även här. Utsattheten och det yttre trycket på gruppen torde utgöra ett annat avgörande kriterium för beslutet att emigrera. 
 Inom gruppen tolkas Bibeln som Guds ord och enligt bokstaven. Man tror fullt och fast på Jesu uppståndelse och uppståndelsen är en tidsfråga. Den i Chicago verkande Norafödde predikanten Fredrik Fransson (1852-1908) har i sin bok "Himlauret" (1897) lagt fram bevis för att uppståndelsen kommer att ske 1887, och detta har såväl den Spaffordska församlingen som Olof Henrik Larssons församling tagit ad notam. Genom resan till Jerusalem tror man att man skall undkomma den stora förstörelsen, svavelfloden och eldregnet. (Fahlén, Nåsbönderna i Jersualem", Förlags AB Wiken, Höganäs, 1888, sid 123, citat Eva Gunnarsdotter). Församlingsborna lever också till vardags i en kartbild där de fasta koordinaterna utgörs av Golgata, Getsemane och Oljeberget. Litteraturen är Bibeln och språkdräkten är i hög grad färgad av Bibeln. Här finns ytterligare ett avgörande, men förvisso icke tillräckligt, kriterium. 
 Väckelserörelsen kom i hög grad att sysselsätta sig med frågorna om uppståndelsen, om den yttersta domen, om tron på ett evigt liv, om himmel och helvete, om den sista tiden på jorden och de uppenbarelser som skall föregå denna sista tid. Hur dessa uppenbarelser skall se ut kan man få en föreställning om, om man rätt kan tolka beskrivningen av "de fyra ryttarna" (Upp 6:1-8) och tolkningen av de sju inseglen. De som inte kan räknas in bland lammets skara skall kastas i den brinnande sjön (Upp 20:15). Än idag lever adventisterna med samma tro. Jehovas Vittnen är ett exempel på en sekt som praktiserar egendomsgemenskap, och som centrala teman har uppståndelsen och skärselden. Det är säkerligen lättare att ryckas med i denna föreställningsvärld än i de moderna rollspel på dator som också förflyttar individen till en annan värld. 
 Ytterligare ett kriterium, som man lätt missbedömer när man ser tillbaka på dem, som levt före oss, är deras internationella kontaktnät. Beslutet att emigrera fattades under den stora utvandringsvågen av drygt ett tusen Nåsbor, en miljon svenskar och 25 miljoner européer. (Fahlén, "Nåsbönderna i Jersualem", Förlags AB Wiken, Höganäs, 1888, sid 16). Från 1842 hade vi obligatorisk folkskola och även bondebefolkningen är skrivkunnig och följaktligen kunde man kommunicera med varandra. Larsarenerna i Nås kommunicerade med församlingen i Chicago. I Chicago fanns en kontaktyta mot kolonin i Jerusalem, som utvandrade från Chicago redan 1881 för att invänta Jesu återkomst, dvs 15 år innan Nåsborna utvandrade. Om jag, utan jämförelser i övrigt, får ta de normandiska vikingarnas kontakter med hemlandet, det romerska rikets infrastruktur liksom aztekernas, som exempel på kommunikationer, vilka samtliga ligger minst 1000 år tillbaka. Konkret vill jag peka på när vikingarna upptäckte att de behövde förstärkning för att inta Paris och tre veckor senare kom 600 vikingaskepp från Danmark. En i sanning imponerande logistisk prestation. Här har vi ytterligare ett viktigt kriterium. Man flyttade inte till ett okänt land eller okända människor. Nätverket var etablerat. T ex utvandrade Gästgifar Mats Matssons syster Anna och hans svärmor Anna Ersdotter Hjerpe från Chicago till Jerusalem i mars 1896 och fanns alltså på plats i Jerusalem, tillsammans med 77 andra skandinaver, när Gästgifar Mats Matsson i juni 1896 fattar beslutet att flytta. 
 Sammanfattningsvis är det inte en enda huvudsaklig faktor som Jerusalemfararna i Nås grundar sitt beslut på utan en serie faktorer, var och en varken nödvändig eller tillräcklig. 
 Detta reducerar Olof Henrik Larsson till en roll som utlösande, men inte avgörande, faktor. Han kom från sin församling "Svenska evangeliska kyrkan" i Chicago på sensommaren 1889 till sina svärföräldrar i Lindesnäs. Härifrån tvingas han av sin svärfar att flytta och tas emot på gården Tyna av Liss-Lasses Karin Larsson. Han flyttar tillbaka till Chicago redan 1892 och mötena flyttas till Tipersgården, vars Lars Larsson nu övertar ledarrollen tillsammans med Gästgifar Mats Matsson. 
 Ett viss belägg för Olof Henrik Larssons roll som enbart utlösande faktor är det faktum att Jerusalemfararna så lätt frigör sig från honom. Det är t ex fru Spaffords fosterson Jacob som organiserar försäljningen av de fem gårdarna, trots att Olof Henrik Larsson anlänt tillsammans med Jacob. När Jerusalemfararna kommer i kontakt med fru Spafford är Olof Henrik Larsson redan en andrahandsfigur. Någon som likt Johannes Döparen beredde vägen. 
 I konsekvens med sin övertygelse säljer fem bönder sina gårdar och flyttar med sina familjer och ytterligare fem trosfränder till Jerusalem för att invänta uppståndelsen. Ett naturligt och logiskt beslut av fria och självständiga bönder, som självfallet hade att ena och övertyga såväl medlemmarna i den egna familjen som släkt och vänner. 
 Epilogen är också ganska logisk. 
 Väntan blev lång. 
 Släkte avlöste släkte och den bärande idé som ursprungligen band gruppen samman tynade bort. 
 Den diktatoriska styrningen höll lika lite som andra diktaturer när despotens, i detta fall fru Spaffords, karismatiska kraft inte längre finns kvar. 
 Intressekonflikter, målkonflikter och rollkonflikter upplöste banden mellan medlemmarna och gruppen skingrades. Precis som alla andra grupper när det gemensamma intresset inte längre binder dem samman. 
 Vem är vi som sätter oss till doms? 
 "Det är skönare att lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge", för att citera en av Selma Lagerlöfs stora idoler. 
 Det som kanske framför allt upprör oss är det öde som drabbar Jerusalemfararna. 
 För Selma Lagerlöf framstår bruket av den ärvda gården som det lyckligaste och mest eftersträvansvärda liv man kan ha på jorden. Hur många i förtid utslitna bönder som nu vill skriva under på detta. 
 Jerusalemfararna kom in i ytterkanten av en kulturell krets som är få förunnat. Chicago var under slutet av 1800-talet världens ledande modecentrum innan Paris övertog denna roll. Nu torde knappast Nåsbönderna ha kommit i kontakt med dåtidens motsvarigheter till Yves St Laurent, Balmain och Dior, men Chicago var en ekonomisk och kulturell världsmetropol av ett slag som jag tror vi har svårt att föreställa oss i dag. I dessa kretsar rörde sig advokaten Horatio Spafford. I det Spaffordska hemmet i Lake View rörde sig väckelserörelsens främsta företrädare. Här fanns väckelsens kanske främste predikant Dwight Moody (1823-1899), här fanns väckelsens kanske främste sångare Ira D Sankey (1840-1908).
 Jerusalemsfararna rönte uppmärksamhet på ett sätt de inte annars skulle ha gjort. Hela det kulturella Sverige upprörs och fascineras av Jerusalemsfararna från Nås och söker svaret på gåtan varför de reste. 
 Lewis Larsson, son till Henrik Larsson, får som fotograf följa med Sven Hedin på hans av Gustav V finansierade resor till Syrien och Palestina och "inte mindre än 133 av hans fotografier finns medtagna i Hedins bok "Till Jerusalem" (Fahlén, sid 227). 
 Lewis Larsson efterträdde professor Gustav Dahlman som konsul i Jerusalem (idem, sid 227). 
 Han får träffa Lawrence av Arabien efter turkarnas kapitulation 1917 och han får gömma kapitulationsflaggan, som den engelske generalen Watson vill ha med sig hem till England. (Hillgren, Karl E. "Ingmarsson i Ingemansland" Vecko-Journalen 1952: Julnummer, sid 60). 
 Här finns ett kontaktnät med dåtidens kulturpersonligheter. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan ingriper mot den amerikanske konsuln Selah Merril när denne i prästerligt nit angriper kolonin. Ett öppet brev från Selma Lagerlöf publiceras i amerikansk press, vilket sätter stopp för konsulns privata kampanj mot kolonin. Sven Hedin ingriper mot Selah Merrils efterträdare Wallace, även han präst, när han skändar kolonins gravar. Superintendenten för det turkiska undervisningsväsendet Ismael Bey El-Husseini är den som betalar fru Spaffords och hennes sällskaps resa till Chicago 1894 och som också bidrar med mat och hyra till den redan då ekonomiskt utblottade Spaffordska kolonin. (Johnson, Karin, "När dalfolket kom..." Vi, 1946:28, sid 3-4). Han är också den, enligt honom själv, som inspirerar kolonin att försöka försörja sig genom att ta betalt för sitt arbete, vilket man dittills inte hade gjort. (idem, sid 4). En uppgift som f ö inte finns på något annat ställe i de tusentals sidor som skrivits om tiden i Jerusalem. 
 Det kreativa har också en destruktiv sida. Det går inte att skapa något nytt utan att bryta ner något gammalt. 
 Experimentet att i Jerusalem kunna leva i en egendomsgemenskap kunde ha lyckats, när nu väntan på Jesu uppståndelse blev längre än de räknat med. 
 Det Nåsgruppen inte visste och knappast kunnat förutse är att Olof Henrik Larsson skrev sin inbjudan i februari 1886 för att använda nåsborna som trumfkort i maktkampen med fru Spafford (Fahlén, "Nåsbönderna i Jerusalem", Förlags AB Wiken, Höganäs, 1888, sid 101,122). Det är troligt att han i brevet höll sitt livs predikan och att det därför hade den utlösande verkan det var avsett att få. 
 Nåsgruppen kunde inte ana att de skulle hamna mitt i en maktkamp mellan två mer eller mindre störda hjärnor. Olof Henrik Larsson hade visat prov på tvära kast i under sin bana. Uppbrottet från Grundsund, han avbryter sitt arbete på skeppsvarvet i London, han avbryter sin sjöbefälskarriär, växlingarna från metodist, till evangelisk-lutheran, till babtist, till larsarenare, till spaffordian, ingivelsen att fara till Lindesnäs, samma inställning till medicinsk vård om fru Spafford hade och med samma resultat, han lägger hela sitt och församlingens öde och dess tillgångar i händerna på fru Spafford efter bara några veckors bekantskap. Fru Spaffords karriär uppvisar än märkligare beteende. Fyra av hennes barn omkommer i en fartygsolycka, medan hon räddas. Mödrar och sjökaptener brukar annars ha ett gemensamt drag. Det sjuka barnet hon nekar medicinsk hjälp och försöker bota med böner och till och med att uppväcka, samma beteende visar hon mot medlemmar av kolonin, vilka även de avlider, hennes proklamerade celibat och hur hon själv, trots celibatet, umgås mycket förtroligt med en elegant brittisk gentleman, som slutit sig till kolonin, hennes uppenbarelser för att förmå kolonin att acceptera hennes beslut. Makt måste styras av moral och man kan ifrågasätta om det i fru Spaffords fall var moral och inte av skenhelighet förtäckt ohederlighet som styrde hennes beteende mot kolonins medlemmar. 
 Det Nåsgruppen inte visste och knappast kunnat förutse var att de skulle bli beroende av en nomenklatura bestående av den ursprungliga amerikanska kolonin och av en hänsynslös despot med klart psykopatiska drag, som gjorde allt för att uppnå sina egna syften oavsett medel. "Det finns där en inre och en yttre cirkel. Den inre cirkeln sluter sig naturligtvis kring Mrs S. och består af hennes två döttrar, Eliahu och de flesta amerikanarne" (Steen, Henrik, "Sanningen om...", Stockholms Dagblad, den 26 januari 1903) Larsarenerna, skandinaverna, räknade 100 personer mot spaffordisternas 30, varav amerikanerna utgjorde huvuddelen. Till gruppen hade också anslutit sig ett antal människor från Syrien och Palestina, vilka attraherats av kolonins grundtankar. 133 medlemmar för att vara exakt: 37 personer från Nås, 40 svensk-amerikaner, 37 amerikaner, samt 19 övriga. (Rosenfeldt, Christian, "Gåtan som förbryllar efter 100 år..." Hemmets Journal 1995:27, sid 40). 
 Nåsgruppen visste inte att familjen Spafford bränt sina skepp i Chicago och mer eller mindre tvingats flytta till Jerusalem. Vägen tillbaka till USA var stängd och livbojen var kolonin. 
 Nåsgruppen visste inte att kolonin i Jerusalem år 1896 stod utblottad och att det ekonomiska tillskott som Olof Henrik Larsson och hans församling tillsammans med Nåsgruppens ekonomiska tillskott räddade kolonin. Det är förknippat med kostnader att under femton års tid passivt vänta på uppståndelsen, vilket kolonin dittills hade gjort. 
 Det är inte enda gången det religiösa kärleksbudskapet fått utgöra täckmantel för snöd ekonomisk vinning. Såväl Scientologkyrkan som Jehovas vittnen är ännu idag framgångsrika penningmaskiner. 
 Fenomenet med en ideologi, en indoktrinering och en social kontroll är känd och tillämpad både tidigare och senare. Kommuniststaternas angivarsystem är känt inte minst från det forna Östtyskland och från Kina. Fru Spafford kämpade för sin och sin familjs överlevnad. Samvetslöst utnyttjade hon fenomenet till fulländning med sanktioner från bannor under morgonbönen till utfrysning och uteslutning ur gemenskapen. 
 En annan parallell är gisslandramat, där det uppstår en paradoxal känslomässig bindning mellan gisslan och den som tar gisslan. Och nog är det fråga om ett gisslandrama. Möjligheterna att lämna kolonin var obefintliga. 
 Tänker vi oss i stället ett scenario där Jerusalemfararna från Nås direkt hade kunnat starta med sitt jordbruk och så småningom sin handel, kanske t o m under Olof Henrik Larssons ledning, hade kanske experimentet lyckats. Hade dessutom gruppen sluppit den ekonomiska belastning som huvuddelen av den amerikanska delen av kolonin utgjorde hade förutsättningarna varit ännu större. Det är inte en orimlig tanke att intressegemenskapen så småningom flyttas över från en religiös intressegemenskap till en ekonomisk. 
 Nu blev det som det blev när det inte blev som det skulle. 
 Men låt eftermälet om Jerusalemfararna från Nås och deras öde leva sitt kulturella liv. 
 Låt den litterära skrönan om Ingmarsönerna leva sitt. 
 I skilda världar.

 

  • w-facebook
  • Twitter Clean
  • w-youtube

© 2016 Gunnar Barkenhammar

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now